Suckarnas gång kallas den grusade lilla vägen i Brunnsparken som leder till kyrkogården eftersom många tårar spillts här av generationers begravningståg. En långsökt men vemodigt poetisk tanke är att buskarna, blommorna och trädens frodiga grönska i parken vattnats av sorg; ett kretslopp där döden föder nytt liv. Om lördagarna suckas dock här av hänförelse över ett annat slags återvinning.

Loppmarknaden har ökat år från år men ingen vet riktigt hur den började och varför, den är ett slags naturfenomen. Mellan stånden som är fyllda av grälla tavlor, gammalt glas, navigationsinstrument i patinerad mässing och hemvirkade grytlappar står en ensam man i vitt hår och blå keps.

Framför honom på bordet trängs nya och gamla böcker. Mannen säger ingenting. Jag trevar försiktig bland volymerna, vis av erfarenheten att man inte ska ha för bråttom; bakom den mest sargade pärmen kan man hitta värdefullt liv.

De flesta av böckerna kostar en tia och mycket är skräp. Tantsnusket slemmar av sig på mina händer och jag börjar leta i en annan ände. Och då händer det där fantastiska som kan hända när man minst anar det. Sjutton slitna halvfranska band med avskavd guldtext på ryggarna. De är utgivna 1927 av Världslitteraturens förlag i Malmö och tillverkade av Vitus Peterssons Bokindustri. Jack Londons samlade verk darrar mellan fingrarna; pojkårens hjältar i Skriet från vildmarken, Varg-Larsen och stackarna i Avgrundens folk och alla de andra jag slukade som dagens barn slukar en Big Mac.

Mannen i kepsen ler. Jag flinar fånigt, rädd att han ska höja priset om han upptäcker min iver. Jag halar snabbt upp plånboken. För denna samlade skatt vill den vithårige ha femtio kronor. "Det är billigt" skorrar han mjukt. "Jo" mumlar jag norrländskt trögt och drar ett lätt andetag i Suckarnas gång.