Alla texter på hemsidan

är upphovsrättsligt skyddade

och tillhör författaren.

Citera gärna men ange

källan.

Att bo ovan odlingsgränsen är att riskera svåra smädelser. Och när älgjakten, det heligaste av allt, kommer på tal når tonhöjden lätt en outhärdlig nivå där granne står mot granne: Lappdjävel, rättshaverist, knäppgök, inkräktare, fusklapp. Hot om stryk. Baktaleri. Överdrifter. Renägare, andra samer, svenskättade nybyggare och övriga fjällbor – alla ger och tar och alla tycker sig ha rätt. Men egentligen handlar mycket lite om älgjakt.

Motsättningarna blev värre när jaktlagen ändrades 1988 så att all statlig och privat jaktmark ovan odlingsgränsen registrerades via samebyarnas licens. Då brakade det loss på allvar. Markägarna, varav många har samiskt påbrå, protesterar mot att länsstyrelsen upplåter all mark till renägarna som då kan skjuta älg på deras privata marker. Samebyarna anser att älgjakten ingår i renskötselrätten och vägrar vika en tum. Dödläge.

Ett annat slags dödläge inflammerar jaktkonflikten. Fjällkommunerna är avfolkningsbygder, generationer ungdomar och därmed framtidshopp har lämnat hemgårdar och byar i jakt på arbete och utbildning. Kvar blev de som blev över i det moderna framstegsprojektet, de som inte ville eller kunde rubba sina rötter. Även för många av de som for, är barndomsbygden ett hägrande förlorat heimat och om höstarna, under älgjakten, lever byarna upp. Hem kommer barn och barnbarn för att jaga och för att umgås, för att leva och livas upp. Älgjakten är som vatten och näring för släktträden som reser sig i en alltmer rotlös värld där allt mindre står fast. I det vittrande folkhemmets skuggor är älgjakten en kultur där själen odlas, frodas och söker ro.

Länsstyrelsens rennäringsenhet föreslog för några år sedan att de utflyttades barn och barnbarn skulle fråntas sina platser i hembygdens jaktlag. Resultatet blev stormiga möten där samebyarna och tjänstemännen hudflängdes verbalt av en bred och uppretad menighet. Smockan hängde i luften och årtiondens frustration fick ett brännande fokus: nybyggarättlingarna skulle förlora fädernas urgamla jakträtt, men mest förbittrades de över att förslaget hotade ställa dem utanför själva livets innersta: rätten till självklar hemvist och identitet. Älgjakten snuddar vid ett välkänt traumatiskt tema: Norrland som utsugen koloni där de som en gång gjorde Sverige rikt lämnats därhän, övergivits. Då vill ingen vika undan, ty med älgarna står det sista på spel.

"Jag som är same, måste betala så kallad intrångsersättning till andra samer, när jag jagar på mina förfäders marker. Det är så kränkande." Mannen brister i gråt och tvingas avsluta sitt anförande inför journalister och politiker under ett seminarium i riksdagshuset i vintras. Den upplevda kränkningen har sin upprinnelse i den tudelning i renägare och icke-renägare som riksdagen slutgiltigt lagfäste med 1928 års rennäringslag. Enligt denna, och senare uppdateringar, är alla samiska rättigheter till mark, jakt och fiske knutna till medlemskap i en sameby. Synen var att "lapp-ska-vara-lapp" det vill säga renskötare. Alla andra definitioner uteslöts i praktiken och i Sveriges samebyar får sedan dess enbart renägare vara medlemmar. En minoritet av alla samer, cirka 3000, är med. Resten, cirka 14 000, står utanför. Bland de 3000 renägarna ligger den verkliga makten hos de 900 familjeöverhuvudena, varav 93 procent är män. De röstar i regel för hela familjen. Rösträtten är dessutom graderad – varje hundratal renar ger en röst. Sammanfattningsvis innebär samebyinstitutet ett patriarkaliskt fåtalsvälde som dessutom utestänger en majoritet bland samerna från de samiska rättigheterna till mark, jakt och fiske, viktiga materiella fundament som samekulturen vilar på. Detta förhållande har lett till bittra strider inom det samiska samhället och ur detta rann mannens tårar - att han som är same uteslutits av staten från den samiska rätten, att dagens samebyar i regel försvarar rådande ordning. Frågan om älgjakten är också en jakt efter rätten till en illa klämd samisk identitet.

*

Att vara renägare är att ha ett lasso runt halsen. Skogsbruk och vattenregleringar har krympt markerna, samtidigt som det krävs större arealer till fler renar, då driften kostar mer och mer. Borta är sedan länge är nätterna i kåtan, då renarna på rajd med renskötaren på skidor och hunden i skällande cirklar, rörde sig sakta längs älvdalarna mellan vinterbetet i skogarna och somrarna i fjällen. Idag forslas och drivs renarna med snöskotrar, lastbilar, helikoptrar. Renskötaren bor i villor, ofta en i vinterlandet och en i fjällen och kör bil till jobbet morgon och kväll. Idag är rennäringen en kapitalintensiv, högmekaniserad och ranchliknande näring där renskötarna förvandlats till en slags motoriserade cowboys som skakar sönder sina ryggar och leder i jakt på en undflyende lönsamhet. Och det direkta och indirekta samhällsstödet till näringen är betydelsefullt, även om rennäringen i Västerbotten är mindre olönsam än den i grannlänen, mycket beroende på att det genomsnittliga renantalet per renägare är väsentligt högre. Ändå har renskötarhustrun ofta ett arbete utanför renskötseln för att familjeekonomin ska gå ihop. Stordrift har hittills varit svaret på lönsamhetsproblemen, men samtidigt är det en väg som pekar i farans riktning: Vad händer om markerna inte tål fler renar? Vad händer med återväxten i samebyarna om fler slås ut på sikt och allt färre kan leva av rennäringen? Älgjakten ger ett ekonomiskt tillskott då samebymedlemmarna i huvudsak skjuter för avsalu, men i striden om älgarna ryms något större: Ska andra ha rätt att nyttja renbeteslanden, till de naturresurser renägarna kan behöva idag och i framtiden? På vilket sätt kan samerna överleva som folk, om rennäringen, den så viktiga materiella samekulturbasen, hotas? Och känslan av intrång, i den djupaste hjärttrakten, får blodet att bulta, ty bakom striden om älgarna står svårlösta ekvationer om renen, barnen och framtiden och väntar på sina lösningar, alltmedan lassot sakta dras åt.

*

Årtiondena runt förra sekelskiftet pågick en annan strid i fjällen. Staten ansåg då att slutgiltiga gränser mellan kronans och nybyggarnas marker måste fastställas, varför en uppdelning, avvittring, var nödvändig. Striden om denna stora lantmäteriförrättning pågår än idag och blir tydlig i älgjaktsfrågan. Konfliktens kärna är synen på äganderätten till hundratusentals hektar mark ovan odlingsgränsen. Staten säger att den är statens, nybyggarättlingarna anser att den tillhör dem. Konfliktens upprinnelse återfinns i jordbrukskolonisationen som sköt fart i fjällvärlden för cirka 200 år sedan. Kronan upplät mark åt nybyggare som fick land, vatten och jakträtt mot att de förband sig att bryta ny odlingsmark. Hemmanen skattlades, gränsrösen restes, lagfarter upprättades och den privata äganderätten fastställdes. I den tron levde bönderna generation efter generation till dess uppdelningen förklarades ofullbordad av staten i mitten av 1800-talet. Staten påstod att skattläggningen bara varit provisorisk och att några gällande gränser aldrig dragits. Den stora avvittringsprocessen drog igång, i Västerbottensfjällen började den på 1890-talet och pågick i omgångar fram till 1920-talet. De stadgor och lagar som berörde avvittringen ändrades flera gånger under åren och mängder med fel begicks jämfört med vad lagar och förordningar föreskrev. Statens beslut överklagades regelmässigt av bönderna som dock sällan fick gehör för sina klagomål. En mycket utbredd, och välgrundad, uppfattning i fjällvärlden är att staten stal stora markområden av bönderna, men eftersom händelseförloppet var mycket långvarit, komplicerat och svårt att överblicka ens för erfarna forskare och historiker, har saken varit omöjlig att reda ut i detalj. Än svårare har det varit att förklara detta svåra på ett pedagogiskt och lättfattligt sätt och i det dunklet frodas också myter, halvsanningar och svårbestyrkta uppfattningar som bidrar till att skapa motsättningar.

Men det finns en antydan till ljus: Runt om i fjällbyarna finns många som ägnat stor möda att försöka räta ut frågetecknen. Sedan ett drygt decennium tillbaka avlöser studiecirklar och seminarier varandra, en folkrörelse har i det tysta successivt vuxit sig allt starkare och etablerat sig som en kraft att räkna med. Kunskaperna är idag på en helt annan nivå är för bara några år sedan. Ett tecken vad de lokala amatörerna uppnått är att etablerade forskare numera besöker dem, lär sig nytt och reviderar sina tidigare uppfattningar. Idag är motståndet välorganiserat och kanaliserat via en rad föreningar som bombarderar politiker och myndigheter med skrivelser samt förbereder domstolsprocesser. Statens representanter på lantmäteriet och på länsstyrelsens förvaltningsavdelning i Umeå är dock kallsinniga: allt är i sin ordning, reglerat och avklarat. Samma avvisande inställning har de till de markägare som hävdar att avvittringen aldrig borde ha genomförts, därför att äldre gränsmärken, skattläggningar och lagfarter borde gälla än idag. Den attityden har i grunden rubbat många fjällbors förtroende för myndigheter i allmänhet och länsstyrelsen i synnerhet: Vi vet att vi har rätt, men vi får aldrig rätt. Tydlig blir markkonflikten i älgjakten: nybyggarättlingarna hävdar att staten stulit deras marker och därmed jakträtten på stora arealer. Att staten i det läget dessutom upplåter inte bara sin mark, utan även de privata markspillror de fick behålla - till samebyarna, skär som kniven i själen. Rätt till älg betyder rätt till mark i deras ögon.

När fjällen faller från betraktarens ögon, handlar således älgjakten mycket lite om älgjakt. Bakom de hårda orden fjällfolk emellan, står att makten över jakten rör makten över framtiden, nutiden och historien. Älgarna bär på människovärdet, rätten till respekt, erkännande och upprättelse där de vandrar över fjäll och dal. Inget är vad det synes vara, bakom fjällen.

© Svante Isaksson

(Tidigare publicerad i Tidskriften Västerbotten)