Alla texter på hemsidan

är upphovsrättsligt skyddade

och tillhör författaren.

Citera gärna men ange

källan.

(Utdrag ut ledarkommentar i Svenska Dagbladet)

Journalisten Svante Isakssons bok När staten stal marken (Ord & visor förlag) visar hur staten har betett sig mot svenskar och samer i fjällvärlden.
// Kunskapsluckorna är stora, myterna många. Men en sak går inte att förneka. Den svenska staten har på ett ofta hänsynslöst sätt gynnat de intressen som makthavarna för dagen har prioriterat.
I början av 1700-talet gynnades samerna, eftersom skinnvaror och annat gav klirr i statskassan. Därefter främjades jordbruket och nybyggare uppmuntrades att flytta in. Mot slutet av 1800-talet och början av 1900-talet hamnade annat i brännpunkten:
"När skogens värde växte, växte också statens skogsanspråk. När vattenkraften blev värdefull, lade staten beslag på strömfallen."

Kränkningar av äganderätten har drabbat både samer och andra. Fjällvärlden var en gång i privat ägo, men staten ändrade på det.
En konsekvens av statens handlande genom århundradena är de kvardröjande motsättningar med kvasirasistiska inslag som klyver fjällvärldens människor i skilda läger. Samer finns på båda sidor, även om det ofta framställs som om markägande svenskar och renägande samer står mot varandra i synen på jakträtt och annat.
Den intima kopplingen mellan rennäring och samiskhet är en produkt av lagstiftning i förhållandevis modern tid, exempelvis 1928 års rennäringslag som gav de dåvarande "lappbyarna" renskötselrätten. Ingen hänsyn togs till de samer som försörjde sig på annat.

// Det tragiska är att parterna har drivits in i en låst position där den ene bara kan vinna på den andres bekostnad, på grund av de spelregler som staten har angivit. Privat markägande ställs mot de särskilda privilegier som är kopplade till samebyarna. Två jaktlag - markägarens och samebyns - kan exempelvis vid ett och samma tillfälle ha rätt att jaga älg på samma mark. Det är både riskfyllt och konfliktalstrande.

//Finns det en väg ut? Kanske. Även om den är snårig och kan leda till nya orättvisor. De enskilda tvisterna skulle kunna slitas i rättsliga instanser, i Sverige och på EU-nivå. Men, som Svante Isaksson skriver:
"På sista raden står att politiken alltid kan
ta makten över juridiken."
Frågorna förtjänar i vilket fall större uppmärksamhet. Som Torbjörn Wennebro nyligen skrev i Land/Lantbruk (19/01):
"Inte heller LRF kan blunda. För en organisation som hävdar äganderätten ? är det nödvändigt att engagera sig i denna rättsröta."
Tvister med djupa och rikligt förgrenade rötter inbjuder sällan till enkla lösningar. Men alla som vill läsa något provocerande om Sveriges historia och om statens natur bör skaffa Svante Isakssons bok.

Per Ericson